Raderad och befriad.

Förra veckan bestämde sig min dator att det fick vara nog. Helt plötsligt började den låta högt och suspekt och sen stängde den ner alla aktiviteter och meddelade mig helt frankt att den gjort det för att det uppstått ett allvarligt fel och att den inte hade några som helst intentioner att starta upp igen. Jag blev skogstokig. Min första tanke rörde den rent ekonomiska aspekten av haveriet. Jag har inga pengar liggande som kan spenderas på en ny dator från en dag till en annan! Tanke nummer två var om möjligt ännu mer upprörande. Alla bilder som låg på hårddisken och som jag, mitt slarviga lilla as, inte överfört till nätverket kunde vara för evigt förlorade! Detta scenario blev mig nästan övermäktigt innan D kom hem och lyckades rädda det mesta innan allt formaterades om.

När jag satt i valet och kvalet om vad som skulle räddas för eftervärlden och vad som kunde kastas i den elektroniska kloaken så tog jag det drastiska beslutet att enbart spara mina bilder och mina uppsatser. Allt annat, och nu menar jag verkligen allt, fick läggas till handlingarna. Och jag känner mig så befriad! Mailadresser till folk som jag inte har någon kontakt med längre, gamla essäer och allehanda skit och skräp är borta. Jag skulle behöva göra motsvarande rensning i min fysiska omgivning också. När jag orkar och hinner.. Man ska ju inte göra alltför mycket förändringar på en gång.

Hollywoodifierad

Igår gjorde jag inte mycket. Jag skyller på vädret. Mest låg jag i soffan och läste i en av böckerna från den senaste laddningen jag beställt från Adlibris. Jag tror helt allvarligt att jag har utvecklat ett svårt beroende av att köpa böcker. Inte så bra. Och framförallt inte så billigt i längden..

Nåja, i pauserna från boken passade jag på att titta på lite repriser av amerikanska tv-serier på femman och det var då det slog mig att min bild av vissa aspekter av livet helt och hållet baserar sig på det jag sett på film och på tv. Och det är INTE bra! Helt åt helsike tokdåligt för att vara helt ärligt! Här har jag, på mitt lite smått arroganta sätt, gått och hånlett åt människor som tror att relationer är som romantiska filmer med Sandra Bullock eller som Harlequin-böcker. Och så visar det sig att jag har varit precis lika naivt skitdum själv. Enda skillnaden är att den fluffrosa och välregisserat gullegulliga bild som jag har köpt rakt av är den som skildrar syskonrelationer.

I praktiken är jag ensambarn. Jag kan inte påstå att jag under min uppväxt har lidit speciellt mycket av det. Jag har kusiner som jag har träffat mycket och slagits med och hemma har jag haft alla fördelar av att vara ensamt barn; precis hur mycket uppmärksamhet som helst, en viss materiell bortskämdhet, och ett ständigt boostande av mitt självförtroende och en tilltro till att jag kan klara av (nästan) allt jag bestämmer mig för att göra. Det är först de senaste åren som jag har kommit att sakna att inte ha några syskon. Det verkar så himla trevligt att ha någon som man delar bakgrund, erfarenheter och upplevelser med. Någon som man på gott och ont tvingas ha i sin tillvaro resten av livet och som alltid finns där och ställer upp när tillvaron rasar.. Ja, ni hör ju själva.. Så jäkla Hollywoodifierad jag är!

Jag har helt okritiskt köpt bilden av systern eller brodern som flyger tvärs över jorden när man mår dåligt. Som bara behöver titta på en för att se vad som är fel och som förstår och sätter saker och ting i dess rätta perspektiv. Innerst inne hoppas jag att den typen av syskonrelation inte existerar utanför tv-rutan, men jag kan ju inte vara helt säker.. Och jag lär ju knappast få veta heller. Så nu bestämmer jag mig helt enkelt för att alla syskon innerst inne bär på en massa outredda konflikter och egentligen avskyr varandra och glädjs åt varandras misslyckanden och irrvägar. Att alla högtider är som en hotande härdsmälta. Det känns redan bättre.