Det har varit en märklig helg. Som förmodligen redan nämnts är min allra bästaste vän från förr hemma från Nya Zeeland tillsammans med sin unge älskare. (Jag envisas med att tänka på honom just som en tillfällig älskare eftersom pojkvän känns så mycket mer definitivt, och jag lever fortfarande i envis förhoppning om att hon ska flytta hem igen.. ) Nåja, i alla fall var de här och åt lite mat och drack en hel del vin i fredags kväll, och det var alldeles totalt tokroligt! Innan hon kom hem den här gången var jag riktigt orolig att vi inte skulle ha något gemensamt längre. Att vi efter att inte ha setts på två år bara skulle sitta av tiden tillsammans för att vi skulle träffas, och när vi sågs och åt lunch första gången för ett par veckor sedan så var det verkligen så. Men i fredags, möjligen med lite hjälp av rödvin, så var det som att vi aldrig hade varit ifrån varandra. Jag tycker verkligen att hon fortfarande är en rolig och intressant person, och i ärlighetens namn är det inte många jag kan säga det om.. Enda nackdelen med att hitta tillbaka till varandra är att nu kommer det ju att bli sådär himla jobbigt igen när hon åker tillbaka. Det är aldrig riktigt bra..

Igår gifte sig dessutom min surrogatbror. Vi är, sånär som på två veckor, lika gamla och har känt varandra sen vi var ungefär fem år gamla. Sen vi slutade skolan har vi bott på olika ställen, men har ändå setts så ofta som vi har kunnat och tagit en kanna kaffe ihop och vi har ringt till varandra ganska frekvent. Tills den dagen då han träffade sin blivande fru vill säga. De senaste två åren har vi kanske pratat med varandra vid en handfull tillfällen, och nu skarvar jag i överkant för att det inte ska låta så tragiskt.. Via min mamma fick jag höra att han hade förlovat sig förra sommaren och i våras ramlade det så ner en inbjudan till bröllopet. Jag har fast för det sen dess.

Hela förmiddagen igår ville jag bara bli akut magsjuk så jag skulle slippa åka. Det blev jag inte. Däremot gnällde jag hejdlöst hela vägen i bilen om hur hemskt det var och att jag inte tyckte att bröllopet var någon bra idé och så vidare och så vidare. Jag surade när vi gick och satte oss i kyrkan ända fram tills dess att de kom in. Då började jag lipa.

Han var så himla fin. Jag tror aldrig att jag har sett honom så... jag vet inte vad rätt ord är, vuxen kanske. Och till och med jag kunde se att han var riktigt, ordentligt förälskad och att han kände att han hade hittat rätt. Slutligen.

Hon var tjock.

Till och med festen efteråt var rolig. D och jag var förmodligen de enda som inte var frireligiösa, men det var riktigt trivsamt ändå. Säga vad man vill om dessa kyrkliga människor, men våra profana och förtappade vänner är inte tillnärmelsevis lika spirituella och musikaliska som denna sammanslutning var. Jag träffade lite folk jag kände för en massa år sedan och det var inte alls otrevligt det heller. Så på det hela taget var det faktiskt en lyckad dag.

Jag har ändå inte riktigt kunnat släppa känslan av att ha blivit dumpad. Visst förstår jag att det förmodligen är helt naturligt att prioritera sin fru framför en barndomsvän, men det innebär inte att jag måste gilla det. Och det gör jag inte heller. Inte alls.