Sex fungerar bättre än hot.

En god, bitsk och raljant vän till mig skrev för en tid sedan en blogg om Anna Skipper. Personligen är jag sjukligt fascinerad av Anna Skipper. Eller kanske snarare av fenomenet "Du är vad du äter".

Till att börja med förstår jag inte riktigt hur man är funtad om man anmäler sig till programmet. Men om man nu ändå gör det valet så tycker jag inte att man har någon som helst anledning att stå och lipa självömkande när matfascisten förfasar sig över hur dålig man är. För det är en av de saker som jag tycker är så himla spännade, för Anna the Führer är dålig kosthållning absolut identiskt med dålig personlighet. Trevlig människosyn det där..

Om man nu ändå vill vara med i programmet och dessutom är lite smårädd för Anna Skipper så varför i himmelens namn, varför, röjer man inte ur det värsta i sitt skafferi innan hon kommer?? Jag menar inte att man ska slänga allt bröd och socker och fylla kylen med mungbönor för jag inser att den bluffen vore ganska uppenbar, men det kanske inte är världens bästa läge att sitta och äta margarin när hon kommer instövlande. Eller???

Nepp, hur fascinerad jag än är så är jag ingen stor anhängare av den svenska versionen, men den engelska.. Me like! Den lilla bitska Gillian-människan är är minst lika elak mot deltagarna som the Skipper, med den avgörande skillanden att hon, parallellt med att vara direkt oförskämd, boostar tjockisarnas självförtroende och får dem att känna sig som riktiga sexgudar. Och bara tanken på att få hem en strid ström med villiga män eller/och kvinnor från puben får tjokisarna att motionera och dricka algdrinkar som aldrig förr. Enough said. Löften om omåttligt mycket sex fungerar alltså bättre än hot om en förtidig död. Lite spännande tycker jag. Man kanske skulle försöka applicera det resonemanget på de egna duskussionerna och meningsskiljaktligheterna framöver. För om jag ska vara ärlig så har hot inte funkat så vidare bra hitills.

Och så finns det de som säger att tv är fördummande.. Jag förstår inte alls.

Jag vill också bli klemad med!

Jag har varit sjuk. Att vara sjuk behöver inte vara alltför illa om det finns någon som ömt tar hand om en och lyder ens minsta lilla vink. Så är det aldrig för mig, och jag har faktiskt kommit på varför. Jag blir inte sådär smickrande sjuk som folk blir på film och tv.

Människor på film blir trötta och matta. De blir klädsamt bleka, självuppoffrande och allmänt fragila. Jag blir hysteriskt jättesjuk, röd, svullen och extremt självömkande. Långt ifrån idealbilden av den stackars borttynande martyren. Den direkta följden av detta blir alltså att alla flyr fältet istället för att ta hand om mig. Behöver jag tillägga att detta gör mig om möjligt ännu mera självömkande!?!

Att vara sjuk är med andra ord ett direkt slöseri med tid. Jag tror jag ska sluta helt med det. Eller kanske skaffa mig något kroniskt syndrom som gör att det är medicinskt betingat att vara bitsk och tjurig hela tiden. Demens kanske?

I´m sick and tired..

.. of always being sick and tired!

Så var det då dags. Hösten har kommit och slagit till mig i bakhuvudet. Smack sa det, och sen låg jag där som en klubbad säl. Ingenting är roligt. Jag är trött hela tiden. Jag är på dåligt humör hela tiden. Förutom under de stunder då jag drabbas av en oförklarlig och mycket obehaglig gråtmildhet. Jag vill inte mer! No more, säger jag bara. Igår försökte jag liva upp mig själv lite med att köpa två nya akvariefiskar. Till min stora förvåning fungerade det faktiskt ganska bra. Tills jag insåg att jag knappast har råd att köpa mig lycka under de kommande sex månaderna. Attans.