Nog!

Jag tycker faktiskt inte att jag är en oresonlig person. Om jag får säga det själv. Visst. Jag är ingen Dalai Lama eller Moder Teresa, men jag tycker ändå att jag är hyfsat empatisk och inkännande. Inte helt oväntat kommer det ett stort "men" här..

MEN... Jag är så förtvivlat trött på människor som man måste lirka med. Med mig fungerar det allra bäst med klarspråk. Jag har inga som helst problem med att folk inte är på topp jämt. Vem är det liksom? Om någon säger att han är på jäkligt dåligt humör eller mår skit så är helt okej med mig. Jag köper det rakt av. Är det någon jag bryr mig om gör jag givetvis allt jag kan för att stötta och ställa upp. MEN.. när folk uppenbarligen vill prata om att de har det jobbigt och inte kan kläcka ur sig det utan snirklar runt hela tiden och får det till att de måste berätta för att JAG tjatar, då är det INTE okej! Då orkar jag faktiskt inte bry mig alls.

Jag har inte mycket till liv just nu, men jag kan på rak arm komma på minst tio saker som är roligare och mer intressanta än att sitta och med milt, verbalt våld dra ur folk deras problem över telefon. När de sedan börjar projicera över dem på mig så får det banne mig vara nog. Punkt. Oavsett vad man kan tro så är jag faktiskt inte en vandrande slasktratt för andra människors känslomässiga misslyckanden.

Så det så.

En fin vink??

Jag vet att jag inte borde säga någonting. Jag har också var tjugo. Jag har också varit tokförälskad (tror jag..). Jag har också varit lite sådär charmigt smånaiv. Och framförallt är jag fortfarande blond. Men...

Så jävla dum har jag ALDRIG varit!!!

Min kollega, Helium, har haft lite problem med sin vesäntligt mycket äldre pojkvän. Efter att de hade varit tillsammans i sisådär tre veckor slutade han helt plötsligt att höra av sig. Helium fattade ingenting. Allt hade ju varit så bra. Och hon är ju så snygg. Vad hände, liksom. Efter att inte hört av Drömprinsen på en och en halv månad konstaterade hon i veckan att det nog kanske var slut emellan dem. Lite i alla fall.

Men så igår träffade hon på honom på krogen. Tätt sammanslingrad med en annan tjej och med tungan praktiskt taget nedkörd i magsäcken på henne. Helium är förkrossad. Men som den självsäkra tjej hon är hade hon genast hämnats genom att hångla upp sin manliga (??) kompis på dansgolvet.

Okej. Det är synd om henne att han har varit elak mot henne. MEN.. man behövde inte vara atomfysiker för att inse att han inte var så intresserad när han inte hade hört av sig på en och en halv månad. Och det är just häri mitt problem ligger. Jag blir så trött på att dag efter dag efter dag lyssna på hennes planer för att få honom tillbaka, krypandes på sina bara knän.

Lilla gumman, tag ett gott råd från någon äldre och visare; Ge upp. Han vill ju inte ha dig!!!!!

Mitt nya medborgarskap

Jupp. Jag har bytt nationalitet. Från att ha varit den typiska medelsvenssonstudenten har jag nu blivit, om än motvillig, medborgare i Städa-Alltid-Land.

Kraven för medbogarskap är inte speiellt höga. Man ska antingen vara ofantligt ilsken eller ofantligt korkad. Jag funderar fortfarande på i vilken grupp jag kvoterades in.. Man ska leva för att sätta dit andra som fuskar med jobbet och man ska ta varje ytterligt liten småsak och göra den till en fråga på liv och död. Och den som kan köra stora städmaskinen på ICA är kung.

Suck.

Vanligtvid har jag en ganska hög toleransnivå, tycker jag själv, när det gäller andra människor och deras förehavanden men nu känner jag bokstavligt hur den sjunker för var dag som går. Inte alltför sällan funderar jag på om mina medarbetare har bildat någon form av hemlig pakt och driver med mig för att se hur länge det går innan jag inser att de egentligen inte är så heliumuppfyllda av sig själva som de verkar. Snälla Gud, låt det vara så!!

För att exemplifiera kommer här en lista på saker jag är trött på;

1. Verbala tics.
Jag är sååå trött på alla ju, liksom och typ att jag kan spy. Och vi ska inte ens börja tala om ljudeffekter som aauuuhh och hooohoooou.

2. Samtal som alltid går ut på hur snygg vederbörande är.
Give med a break!!

3. Att det är katastrof om man inte späder ut sani-ami-medlet tillräckligt mycket.
Snälla nån. Det är ju inte precis som att det dras av från lönen.

4. Att noggrannheten blandas upp med en bisarr rädsla att göra saker som kunden inte betalat för.
För det är ju en katastrof i klass med Hiroshima om man råkar tömma en papperskorg för mycket. Eller??

5. Den totala oförmågan att förstå ironi och andra former av humor.
Om jag säger att man bara får växla fem gånger om dagen med nya bilar så är det i alla fall för mig väldigt uppenbart att jag inte menar allvar. Men icke. Istället möts man av ett par tomma och skräckslaget uppsärrade ögon och ett förfärat vaaaa!?!?

6. Det starka inre tvånget att återge alla samtal och tankegångar ordagrant.
Sammanfatta, människa. För Guds skull, sammanfatta!!!!

Det kommer att bli sex långa veckor till.