Grannar

Ibland, eller ganska ofta faktiskt, känns det som att jag inte riktigt har turen på min sida. Så ock idag. Bakgrund;

Huset jag bor i städas av det företag som jag under sommaren, och fortfarande ibland, arbetade åt. Med andra ord springer de små tanterna upp och ner i min trappuppgång och skickar små lappar till mig i brevlådan. Jag har inga större problem med det. Så länge de inte försöka dyrka sig in genom ytterdörren så är allt väl. En av de små tanterna, S, har drabbats av en förkärlek för huset och vill så gärna, så gärna flytta in här om det skulle bli en lägenhet ledig. Men som den krävande lilla dam hon är så är kravlistan på den lägenhet som, enligt S, omedelbart skulle ställas till hennes förfogande lång. Det skulle vara en tvåa. Den skulle ligga på första våningen. Den skulle vara i a-, b- eller c-ingången och den skulle vara förhållandevis nyrenoverad. Jag kände mig ganska trygg i denna kravlista. Risken/chansen för att jag skulle få S till granne kändes minimal. Ack så fel jag hade.

På väg hem ifrån jobbet idag mötte jag en himlastormande glad S. Hennes drömlägenhet hade blivit ledig och på måndag ska hon gå på visning av den och förhoppningsvis skriva kontrakt. Det fanns ett enda litet aber och det var att det inte är någon balkong. Och vi vet ju alla att det är trevligt med balkong när man ska ta sig en kopp kaffe eller tio på sommaren. Dock var det ett mindre problem eftersom hon räknat ut att hon ju skulle kunna komma upp och dricka kaffe på min balkong. På MIN balkong. Jösses, jag är fortfarande i den djupaste chock.

Jag kan tydligt se scenariot framför mig. Hur hon vill bli skjutsad hit och dit och hämtad och få hjälp med alla möjliga saker och förmodligen vill hon ha egen nyckel till vår lägenhet så hon får fri tillgång till balkongen. Varenda cell i min kropp säger nej, nej, nej. Hur trevlig och rar hon än är, i mycket måttliga doser, så tror jag att ett allt för frekvent umgänge skulle driva mig oåterkalleligt över gränsen till det djupaste vansinne.

Min sista förhoppning är att hyran är för dyr.

Jag är kär!!! Hejdlöst, totalt, uppslukat störtförälskad!!! Vännerna som i fredags fick tillökning i form av en liten valp har just varit här och visat upp underbarnet. Och hon var verkligen alltigenom bedårande... Ingenting kan få mitt hjärta att smälta som en klumpig liten varm kropp med jättestora tassar, bred nos och tänder som är precis hur vassa som helst. ÅÅÅÅHHHH. Varenda modersinstikt i kroppen vaknade till liv med ett ryck!

Lyckligtvis har jag förärats uppgiften att hand om den lilla ängeln några dagar nästa vecka. Jag längtar redan. Alla gamla hundleksaker har plockats ner från vinden och burken med levergodisar har flyttats längst fram i skafferiet. Jag sitter för fullt och tänker ut möjliga förklaringar på varför jag inte kommer att kunna lämna tillbaka henne sedan.

"Jag råkade spola ner henne i toaletten.."
"En mås kom och tog henne!"
Eller för att komma så nära sanningen som bara är möjligt;
"Jag älskar henne, så nu är hon MIN!"

Ibland är livet härligt okomplicerat.

Den svenska synden??

Jag lovar dyrt och heligt, jag svär på allt som är mig kärt, att efter den här bloggen kommer jag aldrig mer att nämna hennes namn. Men jag måste verkligen få förfasa mig över henne riktigt ordentligt en sista gång. Jag talar givetvis om allas vår Bionda, aka Linda Rosing.

Det är verkligen synd att hon redan har skrivit sina memoarer, den oförglömliga "Nakna sanningen", för om hennes liv fortsätter i den raketfart som det gjort de senaste åren så skulle de med lätthet blir mer omfattande än Nationalencyklopedin om bara några år. Låt mig konkretisera det lite;

Under en inte alltför omfattande tidsperiod har hon hunnit med att vara tvkändis, smyckesmodell, utvikningsbrud, sångerska, hemmafru, författare, partiledare, föredragshållare, professionell pokerspelare, marknadschef och krönikör. God damn, det är mer än vad de flesta hinner mer under en hel livstid! Man kan inte säga annat än att hon vet hur man maximerar tidsnyttjandet.

Men nu är hon alltså tillbaka i den roll som hon själv menar att hon är född till, utviksningsmodell. Och sångerska, förlåt nu glömde jag det igen. Naturligtvis är det sången som är det viktiga. Det framgår ju inte minst med all önskvärd tydlighet när man besöker hennes nya hemsida. Okej, jag erkänner. Jag HAR varit inne och tjuvkikat lite. Det är som med bilolyckor. Hur otäckt och motbjudande det än är så kan jag bara inte låta bli att titta åtminstone litegrann.

Jag vet egentligen inte vad jag ska tycka längre. Jag tycker i alla fall definitivt inte synd om henne. Det är ett som är säkert. Det gör hon alldeles tillräckligt själv, något som framgick i en av hennes senaste krönikor i den välkända och respekterade nätpublikationen "Sourze". Jag har nog helt enkelt bestämt mig för att göra vad jag borde gjort hela tiden; Inte låta henne provocera mig och helt enkelt börja ignorera henne.

Vi får väl se hur det går...