Strangers on a train

Det finns mycket som är bra med att åka kollektivt. Det kostar mindre än om man ska köra bil. Man kan använda tiden genom att exempelvis plugga eller sova. Tåg är inte lika känsliga för dåligt väglag som bilar. Kort och gott, åk mer tåg folks!

Det finns egentligen bara en nackdel. Dessvärre är det en ganska stor sådan.. Man tvingas att ha främmande människor nära inpå sig. Alldeles för nära inpå sig.

Det sägs att vi alla har olika stora personliga sfärer, i vilka vi ytterst motvilligt släpper in folk. Min personliga sfär är gigantisk. Jag har inte gärna någon form av sensorisk kontakt med människor jag inte känner, och speciellt känslig är jag för konstiga lukter.

Det är ofta mycket folk på tåget på morgnarna, varvid man snällt får sätta sig ner där det finns plats. I onsdags hamande jag brevid en man i medelåldern som vid första anblicken såg ut att vara ett relativt okomplicerat resesällskap. Fram tills dess att min näsa vaknade till liv...

Mannen i fråga luktade som att han hade badat i munvatten och avslutat det hela med att smörja in sig med tandkräm. Jag lovar, han var en vandrande mintpastill!!!

Mint brukar i vanliga fall vara en lukt som kan elliminera andra, mer obehagliga odörer, men i denna omfattningen var det som att drunkna i After Eight-creme. Det var kladdigt, sliskigt och kvävande och hur febrilt jag än försökte simma mot ytan så drogs jag ändå tillbaka ner i den tjocka sörjan.

Det var 45 långa minuter innan jag kom fram...

Och "minty fresh", vilken fet, jäkla lögn!!!!

Idrottsgalan

Jag vet att jag inte behöver titta, men...HERRE GUD! Hur kommer man undan, jag bara undrar?!

Vid sjutiden ikväll gjorde jag som jag brukar göra de flesta kvällar. Jag sjönk ner i soffan i sällskap med en bok och tänkte lyssna på hockey på radiosporten. Trodde jag. Det gick sådär bra.

Istället för spännande referat från matchen Brynäs-HV möts jag av.., håll i er nu, ett referat av Anja Persons glittriga klänning!!! Vem i himmelens namn bryr sig!?!? Om, och nu menar jag verkligen OM, det skulle vara någon som av en händelse skulle tycka att dylika pseudoiaktagelser är av det allra minsta intresse, är det då inte lämpligare att med egna ögon bevittna spektaklet på tv? Jag bara undrar.

Och inser i samma sekund att jag förvandlats till min pappa.

Överhuvudtaget är jag mycket skeptisk till evenemang a´la Idrottsgalan. En god vän till mig hävdar med bestämdhet att det är min socialdemokratiska uppfostran som fått mig att förakta evenemang som är begränsade till en liten grupp (elit!) av människor. Skitprat.

Däremot är det sant att jag blir lätt illamående av sammankonster vars enda syfte är att deltagarna ska polera varandras, och sina egna, egon. Huulk. Jag tror inte ett ögonblick att de på allvar är intresserade av varandras prestationer. Snarare är det nog så att de är där för att glänsa på varandras bekostnad. "Jag fick pris, men inte du! Pilutta dig!!" Typ..

Fast det är klart, om inte tv visade alla dessa galor av alla möjliga och omöjliga slag, vad skulle så hända med Kristin Kaspersen och Agneta Sjödin? När det inte längre går att rida på mammas framgångsvåg eller ligga med kändisar så är man ju mer eller mindre hänvisad till galor om amn inte har någon egen talang.

Fast nu när vi ändå är ärliga; Skulle någon sakna dem? Egentligen?

Mörka hemligheter

Nog är det väl ändå så att vi alla försöker visa upp en bild av oss själva som är lite mera fördelaktig än vad som egentligen är helt sant. Eller? Please God, låt det inte bara vara jag!!!

Tag som exempel när man precis har börjat dejta någon.. Man klär sig kanske lite bättre än vanligt, filar lite på sitt bordsskick och avslöjar kanske inte på första träffen att man är en fanatisk anhängare av tv-serien Glamour. Jopp, nog är det nog så att vi alla lägger till och drar ifrån lite för att framstå så bra som möjligt. Och i ärlighetens namn, är det inte många förhållanden som går i kras i samma stund som den välpolerade och skinande ytan börjar krackelera..? Folk är sällan så spännande som man först tror.

Ibland brukar jag roa mig med att fundera över vad det är för saker som folk i min närhet anstränger sig som hårdast för att dölja. (Kritiska och ironiska kommentarer om att jag borde skaffa mig ett liv undanbedes vänligt men bestämt!) Däremot är jag inte helt säker på vad som skrämmer mig mest; att folk omkring mig har mörka, obehagliga sidor som jag inte känner till eller möjligheten att jag skulle få reda på vilka dessa sidor är.. Båda sakerna ger mig långtgående rysningar, huvva...!

Min egen mörka hemlighet är att jag egentligen är extremt självupptagen. För att ta ett exempel så skaffade jag ett fadderbarn i Ecuador för jättemånga år sedan. Inte primärt för att hjälpa någon annan, utan för att lugnt kunna luta mig tillbaka i soffan under alla dessa Faddergalor som ständigt visas och tänka; "Men jag GÖR ju i alla fall något åt det". Och vips är allt eventuellt dåligt samvete som bortsopat.

Jag är en ond människa. Jag erkänner.

Mitt ständigt dåliga samvete

har slagit till igen. Denna gång i form av en militärgrön paperbackbok med ett bisarrt, tillika avskyvärt fult, konstverk på framsidan. Bokens mycket inspirerande titel är "Postmoderism och samhällsforskning". Gäääsp.

Min sprudlande glädje över att snart börja plugga igen tog sig uttryck i att jag sisådär en månad innan kursstart beställde hem kursböckerna. Man vill ju vara väl förberedd och påläst, liksom.. Eeehöö, eehöö.

Det höll tills jag fick hem böckerna.

Ska jag nu lyckas plöja igenom bokhögen innan jag börjar, vilket är om precis två veckor, så måste jag snitta ungefär 70 sidor om dagen. Veckodagar som helger. Inte så mycket kan tyckas, men nu måste jag gnälla ytterligare lite till och påpeka att texten är ytterst liten och på en del sidor finns det inte en enda styckesbrytning. Inte en enda!!! Förstå mitt helvete!!!