Ha!

Jag visste väl att jag skulle få rätt tillslut. Det blev verkligen vinter och det blev verkligen snorkallt. Alltså; jag fick användning för min varma goa röda dunjacka. Jag är mycket nöjd.

Annars finns det inte så hemskt mycket att vara nöjd över just nu tycker jag. Februari måste vara årets absolut tråkigaste månad. Det är nog därför den är så kort. Jag ska åka till Malmö i helgen. Där är det snökaos och storm. Vad ska man säga.. Min timing är verkligen oklanderlig. Som vanligt.

Men.. På tisdag börjar bokrean! Jag älskar verkligen bokrea. Speciellt i kombination med sushi, kaffe och en god vän. Bokrean i år kommer alltså bli fulländad. Jag längtar redan.. Jag har gjort en mental lista på vilka böcker som ska inhandlas och utöver dessa hoppas jag göra en massa härliga impulsköp. För på bokrean får man verkligen frossa. Så det så.

Ensamma Mamman

När jag gick i mellanstadiet fanns det en serie som hette "Ensamma Mamman" som var hejdlöst populär. Ensamma mamman var, som namnet antyder, ensamstående med två tonårsbarn, en son och en dotter. Barnen var allmänt avskyvärda, sådär som de flesta är i tonåren och Ensamma mamman härdade ut dem på ett, insåg jag redan då, övermänskligt sätt. Det fanns bara en sak som knuffade henne oåterkalleligt över gränsen till rasande vansinne; SMULOR!

Jag fattade aldrig riktigt det där. Smulor liksom.. Big deal. Igår förstod jag plötsligt. Det är något oerhört provocerande över att komma ut i köket på morgonen och finna det i ett skick som närmast får en att tro att en stor dagisklass har varit och hälsat på medan man sov. Jag ville bara slå någon, men eftersom jag var ensam hemma slet jag istället mitt hår i bästa Ensamma mamman-anda.

Jag hoppas att det berodde på pms.

Min eviga kamp mot mig själv

Jag är min egen värsta fiende. I fler hänseenden än ett. Framförallt när det gäller intag av föda. Jag VET vad som är bra för mig, dummare är jag inte. Jag vet att jag borde äta mer linser. Jag vet att jag borde öka mitt intag av groddar och råkost. Ändå gör jag det inte. Av den enkla anledningen att jag aldrig blir sugen på sådant.

Min stora frestelse i livet är Naturchips. Med dill och gräddfil. Jag skulle med lätthet kunna smälla i mig flera påsar i veckan. Jag mår lite lätt illa efter ett tag, men på grund av min obeskrivliga dumhet så hindrar det mig inte från att fortsätta äta. Jag är ett offer för tiden jag lever i. Jag har det inpräntat i ryggmärgen att sätta omedelbar behovstillfredsställelse framför långsiktig nyttomaximering. Och det är dumt. Rent ut sagt korkat, men det förändrar inte ett skit.

Min kropp skriker efter snabba kolhydrater och enklomättat fett. I mängder. Mitt huvud skriker efter bättre karaktär och självdisciplin. Gissa en gång vad jag lyssnar på..

I valet och kvalet.

Jag håller på och ska köpa mig (minst) en ny jacka. God damn, det är inga lätta saker. Jag har insett att jag kan spara en mindre förmögenhet genom att handla på nätet, men problemet som genast uppstår är storlek. Jag måste säga att jag är lite lätt missnöjd med tillverkarnas hemsidor. Allra helst vill jag ha en liten rullgardin där det står precis vilka modeller och storlekar som passar just mig. Förvånande nog har jag inte hittat några sådana. Och skulle det mot förmodan finnas en måttabell så kan man ge sig tusan på att den är i inches. Jag är inte bra på att omvandla saker till andra enheter. Rent av dålig skulle man kunna säga.

Materialisten i mig vill inte heller vänta med att handla tills jag har haft möjlighet att åka och prova ut modell och storlek, materialisten vill handla nu! Mycket och nu. För vilka pengar vet jag inte riktigt, men materialisten besvärar sig inte om sådana bagateller. Olyckligtvis så blev det inga pengar vunna igår. Det hade annars kommit mycket lägligt.

Jag kan inte låta bli att nämna gårdagens Melodifestivalresultat i en avslutande kommentar; Jag förstår INGENTING.

Bärbar igen!

För mer än en hel evighet sedan bestämde sig min dator för att ta livet av sig genom att hoppa från soffbordet. Första gången överlevde han som genom ett Herrens mirakel. Andra gången gick det inte fullt lika bra. Tangentbordet blev skevt och konstigt, och vad värre var så gick skärmen totalt, komplett sönder beyond repair. Så har jag haft det fram tills nu. Inkopplad på en vanlig skärm. Men inte nu längre. Jag är mobil igen!!!

Så nu kan jag surfa var än mitt lilla hjärta behagar. Äntligen. Ordet lycka har fått en helt ny innebörd. Sammantaget med att det är Melodifestival igen ikväll så gör det mig till en mycket nöjd person. Något som inte alls är speciellt karaktäristiskt för mig. Undrar var det kommer att sluta.. Jag kanske rent av kommer att vinna på hästar ikväll!!!!

Brevet som aldrig kommer att skickas.

Kära Daniel,

Jag är så glad för din skull, det är jag faktiskt. Samtidigt tror jag inte att jag någonsin har varit så arg på dig som just nu. Jag är så arg att jag knappt kan tänka klart. Alla tankar och alla känslor är som ett enda sammelsurium, och det enda jag just nu önskar är att du ska ringa och säga att det hela bara var ett practical joke.

Så du ska alltså gifta dig. Fint. Jättebra. Vad betyder 25 års vänskap och uppväxt tillsammans när man träffar en tjej? Inte mycket uppenbarligen. Jag vill här passa på att påminna dig om att jag minsann har hållit kontakten med dig under alla år som jag har snurrat runt i dejtingträsket. Jag vill också tillägga att jag i alla fall inte har glömt alla gånger jag har pratat med dig i telefon hela kvällarna på Alla Hjärtans Dag för att du kände dig ensam och exkluderad som singel på denna tvåsamhetens förlovade dag. Glömt verkar däremot du ha gjort.

Jag missunnar dig inte kärlek och lycka. Absolut inte. Inte på något sätt. Jag är glad att du är lycklig, jag vill att du alltid ska vara det. Jag önskar bara att det fortfarande fanns plats för mig i ditt nya liv och din nya tillvaro. Jag lovar, jag skulle försöka uppföra mig så du inte behövde skämmas över mig. Om du verkligen älskar den här människan så kan jag säkert lära mig att tycka om henne, eller i värsta fall, att uthärda henne.

Det som gör mig mest ledsen är att jag känner på mig att det här är slutet för dig och mig. Jag menar, om du inte har tid med mig nu så kommer du ju knappast att ha det när du får familj sen. Och jag saknar dig. Jag kommer nog alltid att göra det. Visst är det själviskt, och om jag nu bryr mig så mycket om dig som jag hävdar att jag gör så borde jag väl sätta dig före mig själv. Jag är ledsen, men det går inte. Jag vill ha dig kvar.

Men jag lovar att jag ska hålla allt det här för mig själv, jag ska le och vara glad för din skull på er stora dag. Men om allt, Gud förbjude, skulle gå åt helsike sen så finns jag kvar här. Med öppen famn och en aldrig sinande ström av bitska kommentarer. Som alltid förr.

Melodifestivaltider

Jag hoppas innerligt att ingen därute har missat att årets viktigaste evenemang har dragit igång. Men om det ändå, hemska tanke, har undgått någon så kan jag passa på att tala om det. Melodifestivalen har börjat!!!

Jag är, och har varit sen jag kan minnas, en stor anhängare av Melodifestivalen. Det är lite konstigt med tanke på att jag kommer från en familj som med stor och högljudd motvilja genomlider nämnda evenemang. Trots detta har min mor visat sig vara en stor talang när det gäller prognos och analys. Gällande första deltävlingen så var det kanske inte så svårt att förutse vilka som skulle gå vidare, för hur man än vänder och vrider på det och vad man än kan tänkas tycka om Tommy Nilsson och Anna Book så var de de enda som kunde leverera på ett någorlunda professionellt sätt. The Ark var också helt givna på förhand, men jag hade aldrig kunnat ana att lågstadiefröken skulle gå hem. Mamma däremot var helt övertygad. Enligt henne så är fröken årets Östen Med Resten. Lite småtramsig med larviga kläder och en trallvänlig melodi. (Mammas ord, inte mina!) Enligt henne behöver varje final ett fjantigt inslag för att folk ska skärpa til sig och rösta på något som verkligen är bra. Förra året fanns inget fjantbidrag och då vann Carola. Nog sagt..

Personligen hade jag önskat att Lustans Lakejer åtminstone skulle ha gått vidare till andra chansen. Jag är fortfarande svag för synthgitarrer, svartklädda män och Depeche-influenser. Ruskigt svag. Men folk verkade inte inse storheten och jag får väl böja mig, om än motvilligt, för pöbelns vilja.

VM-guld

Skidskytte är för mig en alldeles obegriplig sport. Obegriplig, men inte desto mindre spännande. Jag tittade givetvis i eftermiddags. Och till skillnad mot när Anja tog guld häromdagen så är jag uppriktigt och ärligt glad. Skidskytte är en totalt oglamorös sport. Skidskytte är ett gevär som skaver på ryggen när du åker dig toksnorig i skidspåret. Skidskyttar är sportens socialdemokrater. Alpina åkare är sportens moderatsslynglar. Jag föredrar skidskyttar. Förvånande, jag vet, men inte desto mindre sant.

I övrigt har det inträffat en katastrof vill jag lova. Jag har tappat min stegräknare. Nu kommer jag alltså falla tillbaka in i total lathet och ickemotionerande. Fan. Det gick ju rätt så bra med vardagsmotionen just nu, men säg den lycka som varar...

Stegmäteriet

Nu har jag använt stegmätaren i snart två veckor. Det är inte bra. En vanlig latdag hemma rör jag mig pinsamt mycket mindre än vad jag trodde. Och jag som brukar håna människor som inte har någon självinsikt.. Fördelen är att jag nu har det svart på vitt och det gör mig mer benägen att göra något åt det. Tror jag. Det kan fortfarande var lite av nyhetens behag, och ska jag vara helt ärlig så har jag tröttnat på dylika projekt mer än en gång tidigare. Vi får väl se hur det går.

Just nu är jag så jäkla less på det allra mesta. På jobbet, på min taskiga ekonomi, på vardagen, på min egen oförmåga att göra något åt det, på folk, på det mesta helt enkelt. Det borde inte vara något sensationellt för mig eftersom jag får en sån här tråkperiod varje vår, men det gör det faktiskt inte enklare att rycka upp sig och ta sig ur det. Det måste helt enkelt genomlidas. Och jag kan garantera att jag inte är någon munter person att umgås med under tiden. Gnälligheten som i vanliga fall är rätt så stor tar just nu helt enorma propotioner och mitt umgänge flyr för att försöka undkomma. D har börjat spela både badminton och tennis för att slippa vara hemma och de som mot bättre vetande ringer till mig kommer rätt så snart på en anledning till att lägga på. Och jag inser ju att jag är en energivampyr men jag orkar bara inte göra något åt det.. Gnäll, gnäll och åter gnäll.

Inte ens VM i Åre kan pigga upp mig. Fast kanske om Säl-Anja inte tar några medaljer. Hoppas, hoppas!