Det finns en särskild plats i helvetet..

för mammor som inte skyddar sina barn.

För en kort stund tänker jag nu bli dödligt seriös och allvarlig, för jag känner mig äcklad ända in i benmärgen. Jag har som många, många andra följt Bobby-rättegången på bekvämt avstånd genom tidningar och radio. Och bara antydningen om att hans mamma inte skulle vara skyldig till att ha dödat honom gör mig rent vansinnig.

Oavsett om det var hon som slog och torterade honom så är det hennes fel att han är död. Han var hennes ansvar. Han hade ingen annan att lita på. Och hon skyddade honom inte för att rädda sitt eget skinn.
"Vem skulle ha skyddat Bobby om jag också blivit utsatt?"
Exakt samma person som skyddade honom annars. Ingen alls.

Och det var hennes förbannade jobb!!

Man kan visserligen argumentera att jag inte kan uttala mig om modersinstinkten eftersom jag inte har några egna barn. Det är sant. Däremot har jag en mamma.

Under våra snart 29 år tillsammans har hon aldrig lyft ett finger mot mig. Och det beror i ärlighetens namn inte på att jag har varit en snäll och foglig dotter. Jag kan mycket väl tänka mig att hon vid minst ett handfull tillfällen skulle velat smälla till mig, låsa in mig och aldrig mer se åt mig. Det skulle i alla fall jag ha velat om jag hade varit i hennes skor. Hon har aldrig nedvärderat mig och varit elak mot mig och hon har aldrig någonsin accepterat att någon annan har behandlat mig illa heller. Oavsett vad jag har ställt till med så har hon försvarat mig med en kraft och ilska som är mycket olik min vanligtvis mycket snälla och lugna mamma. Jag tror inte att det här är något som är unikt för just min mor. Tvärtom tror jag att det grundläggande och instinktivt för föräldraskapet.

Den mamma som inte skyddar sitt barn sviker inte bara sitt barn och sig själv. Hon sviker allt som är mänskligt och allt som karaktäriserar oss som levande varelser.

Jag hoppas att hon får tillbringa evigheten med att minnas blicken hos sin lilla pojke när han blev skadad, kränkt och dödad av den enda människa han hade i hela världen. Sin mamma.

Mitt liv som oorganiserad

Inte för att jag tror att det finns någon som inte har märkt det, men för sakens skull kan jag ändå kommentera det. Det har blivit vår. Vår (och sommar och höst) innebär för mig kliande ögon, jättestor röd och rinnande näsa, maniskt mycket nysningar, ett huvud som mest känns som en vattenmelon och en trötthet som närmast kan liknas vid tredje gradens utbrändhet. Jupp, pollenallergiker, thats´s me. Men.. Lindring finns. I form att en jättespruta i skinkan. Igår insåg jag att det nog var dags för den.

Jag gick upp tidigt för att åtminstone ha en sprtslig chans att komma fram till sjukhuset på telefon. Har man en mamma som jobbat i vården så har man hört många historier om hur folk ägnar hela helgerna åt att tänka ut nya sjukdomar och symptom som de kan telefontrakassera sjukvården med på måndag morgon.. Jag ringde vid halv nio. Då var det redan kö. Jag fick vänta i 45 minuter.

När jag, slutligen, kommer fram så är det en jättesnäll tant som sitter och tar emot samtalen. Hon är jättesnäll och försåtende och daltar till och med lite med mig när hon hör hur sjuk jag låter. Det var en ny, inte alls otrevlig upplevelse. I vanliga fall möts jag av "vad tror du att det är för fel på dig då"- attityden, och efterson jag är så konflikträdd blir jag då genast fem år gammal och stammar något ohörbart om att det kanske inte är så farligt i alla fall. Nåja. Snälla-tanten fixade omgående en tid på förmiddagen till mig och sa sedan att jag skulle gå och lägga mig och ta det lugnt fram tills dess. Me like Snälla-tanten!

Sådär fem minuter innan jag skulle åka så slår det mig plötsligt att jag inte har någon som helst aning om var jag har min lilla patientbricka i plast. Ingen aning alls. Ett kort ögonblick funderar jag på att åka dit utan bricka och chansa på att de ger mig en ny, men när jag inser att det finns en möjlighet att de då skickar hem mig igen utan att ha stuckit mig i baken så börjar jag ett intensivt och yvigt letande. Och efter att ha rivit ut i princip alla lådor hittar jag en. Som förmodligen är tjugo år gammal eftersom det enda på den som stämmer är i princip mitt namn. Vid det här läget är jag så sen att jag inte hinner leta vidare utan jag tar med mig den lilla plastbiten och mässar maniskt för mig själv i bilen:
"Ta det lugnt, låtsas som att du inte vet att den är för gammal. Ta det lugnt. Spela ovetande. Spela dum."

När jag skulle anmäla mig och betala så tittar damen i luckan inte ens på plastbrickan, utan meddelar att hon inte behöver den. Fint. Jättebra. Mitt hem ser ut som att det har fått påhälsning av av en grupp påtända fotbollshulliganer, och varför då? För att jag inte klarar av att hålla reda på var jag har saker och ting. Saker som jag i slutändan inte ens behöver.. Suck.

Uppgiven och men lycklig ändå!

Jupp. Jag gav upp. Bara sådär. Efter ett modigt försök att verkligen göra lite nytta så bestämde jag mig för att det verkligen inte var någon idé. Istället lurade jag med mig D ut på stan för att.. äta lunch PÅ EN UTESERVERING! Äntligen!!! Det var så ljuvligt skönt att bara sitta i solen utan att frysa, titta på folk och bara ha det behagligt. Sådana saker är mästare på. En del kallar det lathet. Jag kallar det för livsnjuteri. Dessvärre ville mitt sällskap inte sitta där hela eftermiddagen, vilket jag hade kunnat tänka mig, utan började efter en timma eller så få nervösa ryckningar och tjata om att vi skulle gå hem så han kunde åka ut på sjön med de andra sjöfånarna istället. Hmpf.

Så min plan för kvällen är att låna, alternativt stjäla, en hund och gå en riktigt lång och härlig promenad i solen och värmen. Om det inte har framgått med all önskvärd tydlighet vid det här laget så kan jag tillägga att jag tycker om när det är soligt och varmt. Så idag har jag helg. Kanske imorgon också, och jag tänker inte ha ett dugg dåligt samvete för det. Ehe, ehe...

Sex, lögner och kassettband

Eller allra mest kassettband om jag ska vara ärlig. Jag har varken haft tid med sex eller lögner de senaste dagarna och det verkar vara kört idag också. Attans.

Jag håller på och transkriberar intervjuer till exjobbet, och HERRE GUD vad folk pratar! Sätt det i kombination med att jag inte är världens snabbaste när det gäller tangentbordsteknik så kan ni ana sanningen.. Det tar hur mycket tid som helst. Bokstavligt talat, precis hur mycket tid som helst. Dessutom är det jättefint väder ut. Sånt där väder när man vill ligga på en filt på gräset med en bra bok. INTE sitta inne och kanppra medans någon oupphörligt pratar innuti huvudet.

Helgen ska ägnas åt rationalitetsbegrepp och Zygmunt Baumann. Vilket spännande liv man lever. Verkligen. Dessutom har jag ont i halsen.

Crap.