Tala först, tänka tre månader senare!?

Crap. HV71 vann sin bortamatch igår. Tusan också. För de som känner mig kan denna nya inställning te sig paradoxal eftersom jag mer eller mindre lever i min HV-tröja just nu, och vägrar prata o något som inte har med ishockey att göra . Men ändå.. förbaskat också!!

Allt började i höstas när vi satt ett gäng och kollade på hockey på tv och pratade lite om hur vi trodde att säsongen skulle utvecklas. Mina drömmar var som vanligt grandiosa..

-"Jag tror att HV tar hem både serien och SM-guldet. Och skulle Tre Kronor dessutom vinna OS-guld så kan det ju inte bli bättre! Om allt det slår in så ska jag, ta mig tusan, tatuera HV71 över hela baken..!"

Jag var inte ens full.

Men jag tog det hela med lugn. Fram tills dess Tre Kronor plockade hem den efterlängtade guldmedaljen.. För mig var det ungefär lika sannolikt som att Elvis skulle återfödas som Alf Svensson. Min puls steg av mer än en anledning när den matchen var över..

Seriesegern lekte HV71 hem, och jag njöt av varje match, av varje ljuvlig seger. Förnekelse mina vänner, förnekelse.

För innerst inne trodde jag att de församlade människorna vid det katastrofala uttalandet skulle ha glömt bort det hela vid det här laget. De lyssnar ju aldrig på vad jag säger annars, varför skulle de ha gjort det vid just det tillfället liksom? Men det hade de, och de hade inte glömt.

R ringde för ett tag sedan och frågade om jag behövde skjuts till tatuerararen eftersom jag förmodligen är tvungen att ligga på mage hela vägen hem. Och hade jag tänkt mig en stor tatuering över båda skinkorna och vad trodde jag om ett idolporträtt på Stefan Liv?

Så nu är jag så kluven. Naturligtvis skulle jag älska ännu ett SM-guld. Ojojoj, jag skulle tjata om det fram till jul, men jag vill verkligen inte ha Stefan Liv på baken. Nu tänker förmodligen alla vuxna, förnuftiga människor att det bara är att backar ur, men det är inte så enkelt.. Inte i min värld.. Har man slagit vad så har man. Och då får man stå sitt kast. Hejdlöst larvigt, jag vet, men jag har inte så många moraliska dogmer i mitt liv så jag måste banne mig leva efter de få jag har!

Min önskan är nu denna;
HV71 och LHC går vidare till final och i slutsekunden i den avgörande matchen får LHC in ett mål och vinner. Jag skulle kunna leva med det. Tror jag. Min plånbok och mitt smärtkänsliga arsle skulle definitivt kunna det.

Insomnia

Jag har inte kunnat sova de senaste nätterna. Det händer emellanåt att jag får en sån här period när det är precis omöjligt att sova mer än någon fattig timma eller två vid femtiden på morgonen. Därmed inte sagt att jag har vant mig vid det och lärt mig leva med det. Tvärtom.

Den första dagen blir jag bara trött, om än vansinnigt trött. Dag två blir jag trött och hejdlöst korkad. Och dag tre.. då börjar jag så smått närma mig besinningslös aggressivitet. Jag känner hur det är på gång.

Jag sov någon timma efter att D hade gått upp imorse, och det är ganska fascinernade vilka konstiga drömmar man (jag) får när man är övertrött. Inatt drömde jag att jag levde i 50-talets USA och hade haft den ovanligt dåliga smaken att gå och bli med barn. För minska på skammen något skickades jag till ett hem för ogifta mödrar som hade två tydliga uppgifter; se till att vi blev bortgifta med äldre män med mustasch och tvångsfrälsa oss. Jag upplevde båda dessa saker som ytterst obehagliga så jag rymde med en ung snygg kille på vespa så ofta jag kom åt. Jag kan tillägga att min graviditesnoja var Estrellas grillchips, vilket jag åt kilovis av när jag gled runt på landsvägarna bak på vespan. På hemmet var de så missnöjda med mig att jag låstes i ett litet grönt rum med ett minimalt förster som inte gick att öppna och på väggarna kröp det maskar. Om inte en sådan miljö kan få folk att tvångsansluta sig till en frikyrklig rörelse så vet inte jag vad som kan..

Att vakna och ligga och snurra några timmar till kändes helt plötsligt okej.

Om mostrar

Jag har tre stycken mostrar som alla bor här i stan, och jag tycker vansinnigt mycket om dem allihop. Jag vet att de alltid är på min sida vad som än händer och de vill mig alltid väl. Mer eller mindre.

Jag träffar dem inte jätteofta längre. Vi försöker sammanstråla hela släkten några gånger om året och däremellan springer jag på dem på stan och hemma hos mina föräldrar nu och då. Igår träffade jag på en av dem i djuraffären.

-"Vad bra att jag träffade dig" säger kära moster och spänner ögonen i mig. "Jag tänkte på dig i förmiddags när jag dammsög."

-"Jaha!?" svarar jag och undrar tyst inom mig om det är något roligt på gång som hon ska bjuda in mig till.

-"När ska du egentligen gifta dig och skaffa barn?"

Nu är jag visserligen vad vid nämnda mosters extrema frispråkighet, men jag kan lugnt säga att jag inte var beredd på att samtalet skulle ta denna plötsliga vändning. I ett försök att skämta bort det hela och få in samtalet på något annat säger jag lite raljerande:

-"Jag ska framföra till D när jag kommer hem att du undrar det.."

Jag borde förstått att att hon inte skulle ge sig så lätt.

-"Är det han som inte vill?" replikerar hon med en kobras snabbhet.

Vid det här laget börjar jag tycka att samtalet är lite obehagligt och aningen för personligt för att föras på offentlig plats så jag drar lite på svaret.

-"Nääeee, det har jag inte sagt.."

-"Så det är DU som inte vill!" konstaterar hon och tittar förfärat på mig. "Varför det??"

Jag inser att det är lönlöst att försöka förklara, för när moster har bestämt sig så har hon bestämt sig en gång för alla. Och nu är det dags för mig att gifta mig och skaffa familj, för hon vill gå på bröllop och gulla med spädbarn. Slutdiskuterat.

I ren desperation ringer jag till min mamma och beklagar mig när jag kommer hem. Hon är inte förvånad. Tvärtom tycker hon att det är konstigt att inte de övriga två mostrarna tagit upp detta mig med också. Tydligen är min barnlöshet och mitt långvariga samboförhållande ett återkommande samtalsämne när de träffas.

En mycket liten del av mig är aningen rörd över att de bryr sig om mig och min tillvaro, men till största delen är jag skräckslagen över detta ytterst konkreta intresse för mitt liv. Nästa gång någon av dem kommer och hälsar på ska jag noggrannt gömma mina p-piller så de inte får för sig att byta ut dem mot vitaminer. För man vet aldrig..

Biologiskt förutbestämt eller socialt konstruerat?

Ibland, eller ganska ofta i ärlighetens namn, blir jag hjärtligt trött på den manliga mentaliteten. Speciellt när det gäller lyssnande och problemlösning.

Det händer lite nu och då att jag kör ohjälpligt fast i saker jag gör eller i mina egna snåriga tankebanor. När det här händer så vill jag prata med någon och få älta problemet en stund. Ibland är D den som finns inom närmast räckhåll och få ta lyssnandet. Efter 7,5 år tillsammans så borde jag ha lärt mig att det inte är någon bra idé..

Problemet är att D inte riktigt har insett sin roll i lyssnandesituationen. Han tar in informationen, bearbetar den och sedan kommer han med en lägesanalys och ett lösningsförslag. FEL, FEL, FEL!!!!!

När jag behöver prata om problem så är det allra sista jag behöver någon som löser dem åt mig. Jag behöver någon som lyssnar på mig, förstår mig och varsamt lotsar mig i rätt riktning utan att peka med hela handen.

När jag blir stor ska jag bli homosexuell.

Mitt Liv som Mikael Rehnberg

Jag vill börja med att konsatatera att jag är hjärtanes glad över att LHC har tagit sig till semifinal i Elitserien. Enligt mig, och här är mitt ord lag, så har de tveklöst Elitseriens bästa målvaktsduo. Punkt.

En liten del av glädjen ligger dessutom i att det var just Luleå som LHC spelade skiten ur. Jag gillar inte Luleå Hockey så jättemycket, och jag gillar inte Mikael Rehnberg alls. Jag har haft förmånen, eller möjligheten kanske ligger närmare sanningen.., att se honom spela vid flertalet tillfällen. Vad är grejen, frågar jag mig. Okej; Han ÄR stor. Han kanske skrämmer skiten ur någon stackars liten inhoppare från juniorlaget. Han... Nej. Jag kommer inte på något mer.

Vad han däremot är jättebra på är att vara ivägen. Han verkar inte ha fattat det här med spelarpositioner, eller kanske ser han sig själv som den ultimata mega-liberon som är överallt där han inte borde vara. Hela tiden. Mikael Rehnberg är inte bara ivägen för sina motståndare och medspelare. Ganska ofta är han ivägen till och med för sig själv.

Han är alltså en mästare på att drälla runt på isen. När hans lag går upp i anfall så åker Mikael runt i snirklar bakom eget mål. Tills han trasslar in skridskorna i varandra och ramlar. Ivägen till och med för sig själv.. Enough said.

Nu kommer vi till det smärtsamma. Jag är också en sån som dräller. Jag pratade med A i telefon om vad man har gjort med de bästa åren i sitt liv, och svaret blev just... drällt. Stora självinsikter är alltid jobbiga, men att inse att jag är en Mikael Rehnberg var nästan mer än vad jag klarade av.

I min desperation ringde jag till M, solstrålen i mitt liv som alltid lyckas sätta saker i dess rätta perspektiv. Och på sitt karaktäristiskt, cyniska sätt konsaterade han kallt:
- "Vet du, livet blir inte bättre. Men det är aldrig försent att ge upp..!"

Norrländsk filosofi när den är som bäst.

30 år and counting

Idag fyller min äldsta vän år, 30, och på sant amerikanskt vis har hennes trädgård toalettpapprats. Jag vet att jag är lättroad, men det är något ytterst infantilt roande med dylika tilltag! Jag upphör aldrig förvånas över hur mycket papper det verkligen är på en rulle..

30 är en bra ålder för alla andra eftersom det ofta innebär att folk har roliga fester där man kan hänga med kompisar från förr, dricka öl och älta gamla minnen. Nackdelen är att man (jag) tvingas inse att det fjärde levnadsdecenniet närmar sig också för mig... Hallå, jag är inte redo!! Inte redo alls!! Vrid genast tillbaka klockan åtminstone tio år någon!

I min desperata Don Quijote-kamp mot tiden enagerar jag mig i Melodifestivalen istället för att föda barn. Jag vägrar använda skor med klack (jag kan dessutom inte gå i dem..) och de enda väskor jag klarar av att hantera är ryggsäckar och sådana som man hänger diagonalt över ryggen. Jag tittar på HCZ men får rysningar av program som Äntligen Hemma och Sofi´s Mode. Dessutom klår jag vilken fjortonåring som helst när det gäller att prata länge, ofta och mycket i telefon.

Man kan med andra ord säga att jag lever i djup förnekelse.

Och det trivs jag med!!!

Jag har förresten kommit på att jag borde börja samla på något, och för en gångs skull vet jag exakt på vad. Jag ska börja samla på one-liners!! Det finns få saker som så efeektivt får tyst på folk som en väl vald och dräpande one-liner. Än så länge har jag bara två, och de har jag snott. Men de är bra!! Favoriten just nu är "det kommer aldrig att hända" och jag finner ständigt nya användningsområden för den i mitt vardagliga liv.. (Tack Anna!)

Det viktiga är inte vad som händer..

.. utan hur du hanterar det!

För någon som mig, som ser allt i mer eller mindre mörka toner, är det uppfriskande med människor som kan ta saker på ett bra sätt.

Jag pratade med min mor imorse. Hon hade varit hos tandläkaren igår, något hon gör i en liten stad ca 5 mil hemifrån. Tandläkaren hade meddelat henne att hon hade fått en inflammation i en tand, vilket innebär att den behöver rotfyllas. Ungefär fyra besök skulle det behövas under de närmaste månaderna för att få detta problem ur världen.

Min mammas reaktion: "Nu börjar det ju bli vår och då är det ju alltid trevligt att komma ut och åka lite."

Varför kunde jag inte fått hennes inställning till livet?

Jag förstår verkligen inte

Varför betyder "parfymfritt" alltid att det luktar jätteilla? Och varför fattar inte folk att det kanske fanns en poäng med att tillföra något som tog bort snuskdoften? Och kanske framförallt, varför i himmelens namn luktar han inte på diskmedlet innan han köper det???

Jag blir så trött...