These boots are made for walking..

.. men hur mycket går de? Egentligen?

En kompis skaffade för några månader sedan en stegräknare. Hon hävdade att det abslout bästa sättet att gå ner i vikt, förutom att tänka på vad man stoppar i sig, är att öka på mängden vardagsmotion. Detta möter inga motargument från min sida. Saken är bara den att hon har utvecklat en lätt besatthet av antalet steg hon tar per dag. Tydligen är det så att man bör ta minst 10 000 steg per dag. Det låter som väldigt många steg tycker jag.. Men nåja, inte heller detta faktum argumenterar jag emot. Och det är just detta som är problemet. Jag har helt enkelt inga motargument. Allt hon säger låter mycket logiskt och förståndigt, så... Jag har gett efter och dragits med in i hennes lätt besatta värld.

Jag har plockat fram en stegmätare som jag fick från jobbet för tusen år sedan och som sedan dess bara har legat och skräpat. Men nu ska den alltså få komma till användning. Slutligen. Och jag är lite skärrad. Anledningen till detta är en noga undangömd vetskap om att jag med all säkerhet inte rör mig tillnärmelsevis så mycket som jag borde och dessutom tror att jag gör. Och abrupta uppvaknanden är alltid jobbiga. Jag ska sela på mig den imorgon, och så får vi se hur det går.

Idag är det just en sån där solig och fin vinterdag som jag har längtat efter. Mer sånt här, tack. Mer sol och blå himmel!

Och ner faller snön

Det är mitt fel, jag förstår det. Efter att oupphörligt ha tjatat om att det måste bli vinter så jag får användning för min nya dunjacka så har jag äntligen fått som jag vill. Det snöar helt galet mycket. Vi bor i ett hus med fjärrvärme och inne tempereaturen styrs av en termostat från hedenhös tid. Det är snorkallt inne. Men jag vet, jag har gnällt om att det ska bli vinter i månader nu så det är bara att bita ihop. Och ta på sig en massa tröjor och dricka mycket hett kaffe. Tur att vi köpte en ny bryggare..

Till mitt försvar vill jag säga att det var inte den här typen av vinter jag hade tänkt mig. Jag var mer inne på att det skulle bli trettio centimeter snö, tio grader kallt, vindstilla och skinande sol. Inte mulet, blåsigt och lönnkallt. Nåja, vid mina ålder borde jag ha lärt mig att man faktiskt inte kan få allt. Nu ska jag i alla fall linda in mig i halsduk och varm jacka och ge mig ut i helvetesvädret och köpa frimärken. Efter att äntligen ha fått tummen ur och skrivit ett brev till M så måste jag se till att få det postat också. Det vore lite snopet om det inte skulle hinna fram till NZ innan hon fyller år i slutet av månaden. Jag ser så galet mycket fram emot att hon kommer hem i sommar...

Rutiner

Ibland känns livet så inrutat och förutsägbart att jag bara vill kräkas. En ganska paradoxal känsla med tanke på att jag verkligen avskyr plötsliga händelser och nya dramatiska vändningar. Men ändå.. Jag tror att mitt egentliga problem är att jag är så dålig på att utnyttja all min lediga tid. Jag önskar att jag varje morgon kunde komma på något nytt, spännande och billigt att göra. Det händer aldrig. Just nu är det festligaste i min tillvaro att jag håller på och läser en bra bok. Det gör mig förmodligen till världens torraste människa, men så är det.

D har tidigare varit den av oss som mest fallit in i rutiner och förutsägbarhet, men helt plötsligt har han skaffat sig en massa nya vänner och är ute och gör saker varje kväll i veckan. Hallå! Det var ju mitt jobb!!! Jag är ju den sociala av oss! Fast inte nu längre, det är tydligt.

Min självbild har krackelerat. Ordentligt. Vad kommer härnäst? Är jag inte smartare än genomsnittet heller??

LM igen

Idag fick jag brev från LM. Och herre jösses vad roligt det var. Det var inte riktigt från den kille jag kommer ihåg från när det begav sig, men å andra sidan hade det väl varit konstigt om det hade varit det.. Jag hoppas att jag inte heller är exakt samma människa som då. Men bakom alltihop kunde jag ändå ana den LM jag kände. Killen som älskar att jobba och som har en faiblesse för gifta tvåbarnsmödrar. Den mest överaskande förändringen var en gnutta självironi som jag inte kan minnas sen tidigare, och det var inte en negativ förändring. Tvärtom.

Jag vet intre riktigt vad som ska hända nu. Jag känner mig inte alldeles redo för timslånga, självutlämnande telefonsamtal men på sikt vore det faktiskt roligt att träffa honom. Det är kanske ännu ett utslag av åldersnoja, men insikten drabbar mig emellanåt att det är lite roligt att ha kvar några kompisar från förr.

Vart är världen på väg?

Intet ont anande kikar jag in på Expressens hemsida för att få en kort och ytlig överblick över vad som händer i Fosterlandet och i den övriga världen. Det som möter mig gör mig allvarligt mörkrädd.

Vart är Sverige på väg? Jag bara frågar. Alice Tiamander tros vinna en guldbagge. Carolina Gynning auktionerar ut sina silikoninlägg på ebay. Hanna Graaf talar ut om att hon har blivit raggad på av sin chef på krogen. Tv-bönderna har fått EU-bidrag och Carl Bildts ansikte har ersatts av ett annat. Allt detta är alltså nyheter. Allt det här är sådant som är viktigt att informera den stora allmänheten om för att vi ska bli mer medvetna som medborgare. Men allvarligt.. ?

Jag anar en stor bakomliggande konspiration. Det är den nya regeringen som dagligen matar oss med bagateller och ovidkommande saker för att vi ska förlora perspektivet och bli alldeles bortkollrade i huvudet. För desto dummare vi blir, desto mindre är sannolikheten att vi ska vakna upp och återkräva makten och inflytandet över samhället. Fadde och alla dokusåpatjejer är egentligen anställda av MUF och Kd sponsrar Alice Timanders plastikoperationer och livsuppehållande vård. Folkpartiet har genmanipulerat fram Basshunter och Idol-vinnarna och tv-bönderna är inget annat än hemliga centerpartistiska agenter.

Kvar blir bara systrarna Graaf. De är dumma på riktigt.

Katastrof!

Eller som Lemmings skulle ha uttryckt det: Ka-ta-stråf! Det kan tyckas vara ett starkt uttryck att ta till, men för mig har det verkligen känts så. Vår kaffebryggare har varit paj.

Det sägs att många beroenden inte alls är av fysisk karaktär utan snarare menatala beroenden. Alltså inte lika svåra eller allvarliga. Spela roll, säger jag. Måste man ha något så måste man, och då spelar det väl i himmelens namn ingen roll om det är huvudet eller kroppen som kräver det. Jag måste ha koffein. Ofta, mycket och starkt. Det har varit jobboga dagar. Men nu står en helt ny och fin bryggare inhandlad och glänser i köket. Livet har börjat återvända.

LM

De första åren jag pluggade på universitet så bodde jag i korriodor. Just den här specifika korridoren var inrymd i ett gammalt barnhem och totalt var vi 13 stycken som delade hus, kök och badrum. För den som inte har bott i korridor så jag jag berätta att det är ett mycket speciellt sätt att leva på. Allt som heter privatliv är bara att glömma. Man får testa sin förmåga till överseende, tålamod och samarbete till den absoluta bristningsgränsen och man går ständigt omkring och är lite småförbannad på någon. Vissa aspekter av korridorlivet är helt enkelt fruktansvärda. Andra är uthärdliga eller till och med mycket trevliga.

Oavsett om man vill eller inte så kommer man folk ganska nära inpå livet. Man ligger med ganska många också, emn det var inte det som var poängen med just den här bloggen.. En av killarna i min korridor, LM, flyttade in samma höst som jag och hade inom ett par veckors tid adopterat mig som lillasyster-substitut. Här vill en gång för alla och mycket, mycket tydligt betona att NEJ, någon fysisk aspekt på den vänskapen blev det ALDRIG!!!

LM var, och är fortfarande gissar jag, en makalöst omtänksam och omhändertagande människa. Ibland nästintill självutplåning. Det enda problemet var att han krävde total tillgänglighet till exakt varje aspekt av mitt liv och mitt psyke, och föga förvånande så upptog han alltså en mycket stor del av mitt liv. Det funkade väl rätt så okej ändå fram till dess att jag träffade D och vi flyttade ihop. När vi sedan flyttade från stan så orkade jag helt enkelt inte med att ringa och prata med LM många timmar flera gånger i veckan utan lät kontakten rinna ut i sanden. Det här är fem år sedan.

Under de här åren har LM med jämna mellanrum ringt och lämnat meddelanden på mitt mobilsvar, skickat sms och något enstaka brev. Jag har ignorerat dessa kontaktförsök helt. Så för ett år sedan ungefär tog det helt slut. Fram till i julas. Som en blixt från klar himmel som det ett julkort från honom, och jag blev helt oväntat glad.. Så nu har jag skrivit ett brev till honom och har till och med kommit omkring med att posta det. Innerst inne är jag lite rädd att han ska dyka upp utanför vår dörr på fredagkväll, för tro mig, det är just en sådan sak som han skulle kunna göra! Jag hoppas på en lite sporadisk mailkontakt, för det vore verkligen roligt att höra av honom igen, men känner jag honom rätt så är det allt eller inget som gäller. Och eftersom jag just har gett honom lillfingret... Jag är nog mer än lite rädd!

Fullmåne

Jag har inte sovit på två nätter. Jag är såå trött. Det finns saker som jag inte hanterar alls bra. Det första är konflikter, det andra är lågt blodsocker och det tredje är sömnbrist.

När jag sover dåligt befinner jag mig i ett tillstånd som närmast kan liknas vid ständig pms. Jag är lättirriterad, förvirrad och ständigt sugen på konstig mat som vårrular och chips. Jag får ingenting gjort och efter ett tag blir jag så trött och frustrerad att jag inte ens klarar av att sova. Det är en helvetets cirkel! Just nu befinner jag mig mitt i den.

Man hör ibland om människor som säger sig påverkas av månenes olika faser. Skitsnack, har jag alltid tyckt. Tills jag för ett par år sedan insåg att mina dåliga sömncykler sammanföll just med fullmåne. Jag vet inte om det är rovdjuret i mig som vill ge sig ut och yla i månljuset och jaga oskyldiga villebråd eller om månens dragningskraft helt enkelt drar ut konstiga signalsubstanser ur alla mina körtlar. Sova kan jag i varje fall inte. Skulle jag mot förmodan slumra till timman innan det är dags att gå upp så drömmer jag de mest bisarra drömmar och tillbringar resten av dagen i om möjligt ännu större förvirring.

Om jag hade kunnat koncentrera mig så hade jag krupit ner under täcket och börjat läsa en bok. Istället så tror jag att jag ska dumzappa lite. Fungerar inget annat så borde i alla fall tv3 kunna tråka mig till sömns..

En ny och bättre människa

Egentligen är nog den första veckan på det nya året den bästa av dem alla. Jag menar, alla är uppfyllda av sina nyligt avlagda nyårslöften om att bli bättre och sundare människor och tror fortfarande att det faktiskt är möjligt att förändra sig själv från en dag till en annan. I år har jag inte gett några nyårslöften och det är nog nästan första gången. Jag har som så många andra försökt intala mig själv att jag verkligen kan bli en lyckligare och bättre människa om jag bara explicit bestämmer mig för det. Det har aldrig fungerat. Jag är fortfarande samma gamla lata och sura jag.

Jag har nog annars avgett dem alla. Förra året skulle jag lägga om min kostföring. Året innan skulle jag bli en bättre vän till mina vänner. Året innan dess skulle jag bli bättre på att prioritera mig själv och mina egna mål. Året innan dess.. Listan kan göras hur lång som helst. Misslyckandena likaså. Baksmällan som kommer i början av februari, när man faller in i sina gamla föraktliga vanor igen, är nog ändå värd det absoluta lyckoruset under de få veckor då man lever i illusionen av att man har makt över sitt eget liv, kan förändra sin situation och att allt är möjligt bara man bestämmer sig.

Ett hypotetiskt nyårslöfte från min sida skulle kunna vara att försöka bli mindre cynisk, men vad tusan.. Något roligt måste jag ju få ha.

Du sköna nya år..

I år är det året. Året med stort T. Året då min årskull fyller det fruktade trettio. Jag är bara så inte ett dugg redo för det. Det låter som en kliché men jag förstår verkligen inte vart åren har tagit vägen. Eller vad jag har gjort med dem.

Igår pratade jag med en gammal kompis som jag inte har hört av på alldeles för länge. Helt osökt kom vi in på åldersnoja och livsångest och hon berättade att hon när hon fyllde 25 hade gjort en lista på saker som hon villese och göra innan hon fyllde 30. En del hade hon nu hunnit med, men annat låg ljusår ifrån att hinna avklaras innan födelsedagen i februari. Det som störde henne mest var inte att det var massor av vuxensaker som inte hade blivit avklarade utan att det var allra mest roliga saker som blivit över på listan. Och om man inte får tummen ur och gör roliga saker, besöker spännande platser och upplever utvecklande saker när man är ung, fri och obunden, hur stor är sannolikheten att man gör det längre fram?

Vi försökte intensivt övertyga varandra om att det är bristen på pengar som gör att alla planer och drömmar stannar just vid att vara abstrakta tankekonstruktioner, men innerst inne visste vi båda två att det var en sanning med modifikation. Vi tror att vi fortfarande är unga, att vi har all tid i världen och att det optimala tillfället "sen" verkligen kommer att uppenbara sig. Jag är inte så säker längre..

Så jag har gjort en lista, en liten en ska erkännas, med saker som jag vill göra innan jag fyller 35. Ett smakprov;

*Se pyramiderna
*Äga en bit mark
*Dricka mojito och röka cigarr på Kuba
*Bestämma mig för om jag vill ha barn
*Bli rikigt kunnig inom ett specifikt område
*Uttömma alla möjligheter till att få en akademisk karriär

Det är bäst att jag sätter igång..