Det senaste året har jag varit på en självvald timeout från mina älskade sociologistudier. Gud vet varför.. Här kommer dagens, vete tusan om det inte tom är ÅRETS, viktigaste tips; Ta inte timeout om du inte har en klar idé om vad du ska göra under tiden!

Själv hade jag någon form av luddig idé.. Jag skulle tjäna pengar till de fortsatta studierna och samtidigt skulle jag samla bakgrundsinformation tillexamensjobbet. Lät ju bra i teorin. Låt mig ge en kort sammanfattning hur jag i praktiken har tillbringat de senaste månaderna;

Jag har tvättat, städat, lagat mat, tittat på tv, latat mig och varit i största allmänhet deprimerad av den totala avsaknaden av ett intellektuellt, och för den delen också socialt, liv.

Det stimulerande och välbetalda arbete jag såg framför mig vägrade ge sig till känna, och eftersom jag har gått hemma hela dagarna medan D har jobbat så har den jämlika arbetsfördelning som jag tidigare varit så stolt över försvunnit helt. Alla kristdemokrater som så hårt propagerar att kvinnor VILL vara hemma och ta hand om hemmet borde komma hem hit och studera min mentala status ett tag. Förlåt alla ni självvalda hemmamammor, men det ÄR fördummande att bara gå hemma.

Det allvarligaste problemet för mig har varit den gradvisa söndervittringen av min självbild. Från att tidigare ha sett mig själv som en hyfsat social, allmänbildad och ambitiös person med fallaenhet för sociologisk analys så har jg blivit.. jag vet inte vad. Det är som att existera i ett vakum. Och jag vägrar, och nu menar jag verkligen VÄGRAR, att se mig själv som en person som får frottéhanddukarna att bli härligt fluffiga efter tvätten eller som hon som alltid har så välstädade golv. (Ingen större risk för det förresten, inte med alla våra djur..) Dessvärre tror jag att jag kommer att resignera till att också mentalt bli en hemmafru om jag inte tar tag i problemet. Snart.

En ytterligare aspekt på situationen är att jag inte är någon speciellt trevlig person att leva med. (Tänk på det alla ni män som önskar er en hemmafru!) Jag surar, bitchar och gnäller och fastän jag hör hur jobbig jag är så kan jag inte sluta. D, som varit avsevärt mer tålmodig än vad som egentligen är mänskligt möjligt, försöker peppa mig med att det snart är januari och att jag ska tillbaka till mitt älskade universitet då. Men det hjälper föga. Efter mitt säkert tionde psykbryt förra veckan erbjöd han sig att köpa ett träningskort till mig för att jag ska få något att fylla mina dagar med och få endorfinerna att spruta i kroppen. Ingen dum idé faktiskt. Om valet står mellan att svettas på en spinningcykel och ligga hemma i soffan och titta på "Våra bästa år" så är valet rätt givet. Är det verkligen någon som tycker att den serien är bra? Jag gjorde ett allvarligt försök med att titta på den tididgare i höst men kunde bara inte härda ut. Jag tog det som ett sundehetstecken, min hjärna hade lyckligtvis inte vittrat sönder helt.

Sååå.. alla ni vältränade, välsolade människor, here I come! Med gråblågrön hy, och ett arsle som inte tränats på alldeles för länge and I´m gonna kick your ass!!!

Söndagar som suger

Söndagar är inte min grej. Hela dagen är en enda lång väntan på att det ska bli måndag. Idag har inte varit något undantag, bara ännu en ångestladdad pina med det lilla tillägget att det är Fars-dag.

Min far fick en bok med bilder på veteranbilar. Han är inte speciellt intresserad av veteranbilar. Vad han egentligen skulle ha velat ha har jag inte en aning om.. (Varför är det alltid så svårt med presenter till just pappa?) Jag har dessvärre fallit i den föraktliga fälla som säger att man enbart kan visa kärlek och uppskattning genom inköp av kapitalvaror. Alltså lade jag mer pengar än jag egentligen hade råd med på en bok som omedelbart förpassades in i bokhyllan. Nåja. Ingen kan ju nu säga att jag inte bjuder till i alla fall.

Annars händer inte mycket. D (som är sambon) har ägnat kvällen åt att spela online-poker och själv vankar jag av och an till ljudet av ishockey på radion. Det är förresten inte bara söndagar som suger, alla meningslösa hockeyturneringar som bryter av elitserien känns minst lika frekventa och tröttsamma. Ändå är det svårt att låta bli att titta. Eller lyssna snarare. Är det bara jag eller är kommentatorerna på tv riktigt, riktigt dåliga?? Tack Gud för radiosporten.

Morgondagen hägrar med en massa saker som skjutits upp in absurdum för länge. Trots att det är i mitten av november har vi både blommor (som visserligen både lever och frodas) och möbler kvar på balkongen. Behöver jag tillägga att det är minst två månader sedan vi senast satte vår fot där.?? Med tanke på den enorma anhopningen av löv som samlats så är jag faktiskt lite orolig att hela balkongen ska ramla ner i huvudet på någon inte ont anande fotgängare. Men antagligen kommer jag att också imorgon blunda lite lägligt just som jag passerar det aktuella fönstret. Det man inte ser, det finns inte!