Me love TV!

Idag har varit en äckligt oproduktiv dag. Jag skyller på vädret. Vem kan plugga när man hela tiden måste reta sig på att det regnar och är kallt liksom? Istället har jag i eftermiddag dumglott på tv. Trots "the new improved me" jag vet, men ett återfall kan jag unna mig tycker jag. Det har varit hejdlöst roligt.

Det första jag tittade på var en skanidnavisk variant av Top Model. Psykotiska Tyra var visserligen inte med, men programmet visade sig ha oanade kavliteter. En grupp, förvånansvärt osnygga, brudar satt och diskuterade vikten av att erkänna (eller ständigt påpeka, om man så vill..) att man själv tycker att man är vacker. Allra värst var, naturligtvis, en svensk liten fjolla.

För att klargöra sin poäng för de andra tjejerna, vilka menade att skönhet är något subjektivt som man inte behöver tjata om hela tiden, så tänkte hon, helt själv (!!) utan en mycket klargörande liknelse;

-"Man måste ju tänka på var man är, liksom. Om man frågar nån som går på typ Harvard Junivörsity: "är du smart?", så svarar de ju typ att "ja det är jag för jag har gjort en massa test och prov typ" och det är ju samma sak med mig för jag är ju med i Top Model liksom..."

Precis.

Jämställ ett IQ-test eller vad som helst med att delta i en dokusåpa på tv3. Ditt dumma, lilla våp. I ett utfall av gudomlig rättvisa så åkte hon faktiskt ut i slutet av programmet. Som avskedsreplik yttade hon, med ett ansikte förvridet av bitterhet, "It´s fashion and it´s fucking fabulous" Ööööh... Jaha???? Logiken passerade mig helt förbi, men jag antar att det är fullkomligt förståeligt för "vackra" flickor.

Efter det tittade jag på en underbar catfight mellan BB-Linda och Olinda. Det var ljuvligt, det var kvalitets-tv det vill jag säga. Jag har bara läst om Olinda innan, men nu älskar jag henne! Jag ska bli som hon (minus ankmunnen) när jag blir stor.

Olinda vill hellre vara bitch än bimbo, för vem vill vara dum liksom?? När hon dessutom lade till att hon kunde förstå att folk tycker att hon är bitchig för "jag är dryg, jobbig, har nasal dialekt och är jävligt irriterande" så beställde jag tid för en bröstförstoring på direkten. Från och med nu, kalla mig Omalin!

Lagen om alltings (extrema) jävlighet

Man får aldrig ligga på plus. Det är bara att inse. Har man tur så vill livet att man ständigt ska vara på plus/minus noll. Jag har inte tur. Jag ligger ständigt på minus.

Förra årets jävlighet inleddes med en cykelstöld som utvecklades till en sällan skådad stöldvåg av våra tillhörigheter och en avlivad katt. I min enfald trodde jag att förra årets icke lyckosamma utveckling skulle göra att det här året blev bättre än det förra. Man tycker att jag borde vetat bättre.

I år började det med att hunden blev sjuk, och vi blev tvugna att låta honom gå bort. Nu har bilen gått sönder. Jag vågar knappt tänka på vad som kommer härnäst. För det är det enda som är helt säkert, det kommer att komma något härnäst. Det vore lika bra att ge upp och acceptera att det inte blir bättre i år. Som Thomas Ledin så poetiskt uttrycker det;

"Man måste gilla läget, gilla la la la la läget."

Men neeeej. Där går gränsen. Jag må vara oturförföljd och ständigt på minus. Men ta mig tusan heller att tänker gilla något jäkla läge. Jävligheten må komma och ta mig, men den får ta mig skrikande och sparkande i protest!!!!

Ett hål i mitt hjärta

När jag skaffade sambo så fick jag en hund på köpet. Eller kanske var det, i ärlighetens namn, så att när jag skaffde hund så fick jag en sambo på köpet. Hunden i fråga hette Bejo, var brun, vit och fluffig och avskydde mig av hela sitt hjärta i början. Efter att få ha haft D ifred en tid tyckte han att det var en mycket dum idé att jag skulle komma inklampande i deras tillvaro. Den första tiden envisades han med att sova mellan oss i sängen och att ligga och blänga ilsket på mig hela tiden. Efter ett tag så insåg han förmodligen att han inte skulle bli av med mig, och bestämde sig för att han nog kunde lära sig att leva med mig. Och det gick mer än bra. Han blev min lilla gris med mjuka öron, knorr på svansen och sammetslena ögon.

Idag fick han somna in.

Jag saknar honom redan så det värker i kroppen. Det konstigaste av allt är att jag saknar saker som tidigare kunde driva mig till vansinne. Jag saknar att höra honom tassa runt på trägolvet, att han kommer och gnäller efter uppmärksamhet när jag skriver, att han knaprar högljutt i köket när han äter. Jag kommer sakna att han trängs i sängen och vill ligga brevid mig på mina kuddar. Jag tror banne mig att jag kommer sakna grus i sängen, hår på kläderna och högar av päls i hörnen också.

Jag vill inte ens tänka på att han inte kommer att möta mig med glada skall och glädjeskutt i hallen fler gånger. Han kommer inte att gräva upp pappas planteringar och tigga köttbullar och långsamma promenader av mamma mer. Han kommer inte att tjata på D att de ska gå och lägga sig i soffan. Jag vet att jag är sentimental, men idag tänker jag tillåta mig att vara det. Kanske imorgon också.

Vänner och deras respektive

Jodå. Han hade med henne hem. Och ja, jag har träffat henne. Efter ett noggrannt övervägande har jag bestämt mig för att jag inte tycker om henne, och jag har inga som helst planer på att omvärdera denna ståndpunkt under den närmaste livstiden.

Bakgrund: Jag och N har känt varandra för evigt känns det som, men i själva verket är det nog bara i 15 år. Jag har aldrig fattat varför han har varit singel så himla länge. Han ser bra ut, är himmelskt snäll och som kronan på verket dessutom hejdlöst rolig på ett torrt och distansierat sätt. Om han inte hade varit min vän så skulle jag ha kastat mig över honom för länge sedan!! Men som sagt, det är skitsvårt att bli kär i någon som man känner alldeles för väl..

För en sisådär fem år sen flyttade han till Uppsala och kontakten blev mer och mer sporadisk över telefon och kanske med en snabbfika vid storhelgerna. Förungefär en månad sen ringde han och var alldels manisk, på gränsen till sjukligt glad, och berättade att han hade ramlat dit duktigt. Han var så kär att hormonerna praktiskt taget sprutade ur telefonen. Och jag var jätteglad för hans skull! Det är jag inte längre.

Miraklet i fråga, V, kommer (gissar jag) från en fiiinare familj än vad N och jag gör. Jag fick en mindre chock när min, vanligtvis något slafsige, vän kom utklädd som en blandning mellan Tiger Woods och Ken. När jag försökte ironisera lite över att han inte hade på sig sina uråldriga addidas-skor, så kröp sanningen fram. Kläderna var en födelsedagspresent från V. Nähä!?!? V var äckligt snoffsig, och jag kände mig genast som den oduschade kusinen från landet. Låter det som en god början på en eftermiddags umgänge? Skulle inte tro det, nej.

V envisades hela tiden med att tilltala N med hans fulla namn. INGEN gör det. Ingen. Någonsin. Inte ens hans snart 90-åriga mormor. Dessutom led hon av ett starkt inre tvång att hela tiden tala om för mig vad N tycker om olika saker, vad han vill göra och yada yada yada... JAG VET, lilla gumman! Jag var förmodligen där när han bestämde sig för vad han skulle tycka och göra!!! Vid det här laget började stämningen bli ganska ansträngd.

Det hela nådde ändå sin kulmen när jag frågade om han träffade några av våra gamla kompisar som flyttat till Stockholm längre. Då svarar hon (!!!) att:
"Nej, vi umgås mest med mina vänner numera.."

Hur många fel finner ni i den meningen??? Jag har hittat minst tre.

1. Han får inte svara själv.
2. De umgås bara i par.
3. Och bara med hennes vänner.

Vid det här laget pendlade min sinnestämningenmellan äckel och tendenser till fysiskt våldsamma utspel, så jag mummlade något obegripbart och pallrade mig hem.

Jag tycker faktiskt att man borde ge sina vänner medbestämmanderätt när det gäller vem man ska bli tillsammans med. I alla fall borde mina vänner ge mig det. Och varför inte, de vet ju att jag alltid har rätt och vet bäst!!!

17 sekunder..

Exakt 17 sekunder efter nedsläpp dog hoppet. Eller rättare sagt, dödade Stefan Liv det. 17 sekunder in i sjunde och avgörande semifinalen. Jag vet att jag borde ha kommit över det vid det här laget, men jag är fortfarande så otroligt besviken. Och jag vill bara i en bisats tillägga att jag minsann gjorde vad jag kunde för att föra dem till final. Jag hade både matchtröja och keps på mig, och jag skrek med mina lungors fulla kraft. Och det räckte ändå inte. Jag blir ledsen bara jag tänker på det. Nu följer jag finalen så där litegrann med lillfingret, och hoppas att Frölunda vinner. Men egentligen spelar det mig inte någon större roll, för den moraliska vinnaren är redan utsedd!!

Så sägs det att det är påsk. Jag gillar påsk. Jag föll för trycket och köpte lösgodis för första gången på säkert ett halvår och tyckte att det var jättegott. I fem minuter. Sen mådde jag illa, fick ont i magen och kunde inte sova av sockeröverdosen. Jag funderade starkt på att slänga resten, men som den snåljåp jag är så gömde jag det längst inne i skafferiet. Jag tänkte att det nog kan komma väl till pass någon dag är riktigt pms-ig.

D åker till Göteborg idag och själv deporteras jag hem till föräldraskapet. Det är inte så illa som det låter, faktiskt ska det bli lite skönt. Mina planer är att ta långa promenader i skogen med vovven och umgås lite med en gammal klasskamrat som kommer hem från Stockholm till sin mamma i huset brevid. Hr jag riktigt tur så har han med sin nya flickvän hem så jag får möjlighet att göra en fullständig utvärdering av henne dessutom!

Jag; En taskig attityd

Vem har sagt att organisationslitteratur inte är rolig!? Jag har ägnat eftermiddagen åt att läsa en bok om organisationer och ledarskap och har skrattat högt flera gånger.

Speciellt roliga var citaten som skulle exemplifiera synen på arbetsgrupper på arbetsplatserna. Håll i er nu..!

"En arbetsgrupp är en återvändsgränd dit man lurar goda idéer för att långsamt kväva dem."

"En arbetsgrupp är en samling ovilliga individer som valts ut av någon okunnig person för att göra något helt onödigt."

Jag tyckte det var hejdlöst kul. Så insåg jag att citaten skulle exemplifiera taskig attityd och en allmänt negativ inställning. Då tyckte jag det var ännu roligare.

Semester

Om en vecka åker A och E på semester till Egypten, och på gammalt välkänt manér är jag hejdlöst avundsjuk och bitter! JAG behöer OCKSÅ semster, och det är faktiskt MIN dröm att åka till Egypten! Men samtidigt kan jag inte komma på en enda människa på jorden som jag mer unnar att få komma iväg på något roligt och avkopplande än just A, och det tar udden av den värsta avundsjukan.

Själv får jag besök efter påsk. I en hel vecka. Trallala. Av D´s mamma. Ännu mer trallala. Eller kanske inte.. Jag har egentligen inget emot henne. Hon är snäll och timid, men ändå... Hon och jag ska alltså vara hemma ihop hela dagarna medan D jobbar. Ensamma. Vi har inte speciellt mycket att prata om. Jag känner hur jag redan får ångest. D har dessutom börjat jobba tvåskift, så han kommer att åka straxt efter ett och komma hemma hem vid tiotiden på kvällarna. Jag hade en plan för hur jag skulle kunna smita undan på dagarna, men kvällarna blir betydligt svårare. Och det säger jag på en gång, jag tänker INTE sitta och dricka thé och se på Cityakuten varje kväll med en människa jag knappt känner. Det kommer inte att hända.

Kanske behöver A´s blommor min ömma omvårdnad när hon är borta..

Om piffighet

Jag är ingen piffig person. Jag har aldrig varit det och kommer med all säkerhet aldrig att bli det. Däremot är jag lite fascinerad av piffiga personer. Som jag ser det kan de delas upp i två övergripande kategorier;
De som har naturlig fallenhet för att se piffigt fräscha ut,
och de som för ett dagligt krig mot sin medfödda opiffighet.

Det är den senare kategorin som fascinerar mig mest.

Jag vet inte om det är skrattretande eller om det är lite charmigt på ett naivt och tafatt sätt. Jag tror att det är mest skrattretande. Det blir så hejdlöst fel när folk försöker skapa en yttre bild av sig själva som omedelbart krackelerar när man skrapar lite på ytan. Låt mig konkretisera det hela lite..

Jag har en vän sen några år tillbaka vars ledord för sin existens är "elegans". Det hela tar sitt uttryck i att hon köper stora mängder dyra och trendiga kläder och smycken. Allra helst med märket stort och synligt. Låt oss här stanna upp och återknyta till ledordet. Elegans.. Hmm.

När hon sätter på sig alla sina dyra kapitalvaror så ser hon ut som en budgetbarbie på speed. I likhet med mig så ser hon snarare utklädd än uppklädd ut. Naturligt piffiga människor bär upp sin piffighet med en självklar fallenhet, medan min opiffiga vän mest liknar en nyrik rysk postorderbrud. Återigen, det är inte elegant. Det är inte elegant alls.

Jag har funderat ganska mycket över varför man med sådan krampaktig förtvivlan försöker skapa en artificiell bild av sig själv. Är det för att man inte har något bättre att göra? Är det för att man inte är nöjd med sig själv? (Men vem är det helt och hållet??) Eller saknar man helt enkelt självdistans? Personligen tror jag mest på det sistnämnda.

Nåja, man skulle ju kunna vända på det också antar jag. Min "eleganta" vän undrar med all säkerhet vad det är för fel på mig som inte växer ifrån luvtröjor och inte skaffar mig högklackade stövlar med pälskant. Och kanske är det mig det är fel på. Det är helt okej om det är så. Till mitt försvar vill jag ändå säga att det man ser är vad man får. Jag har ingen välpolerad yta, det är samma slafsighet rakt igenom!!

The new, improved me

När det gäller att gnälla på saker så är det få som kan slå mig på fingarna. Jag är helt överlägsen! För några veckor sedan var det stora gnällobjektet att jag aldrig hade tid att göra saker som jag verkligen tycker om att göra. Samtidigt insåg jag att det egentligen inte berodde på att jag hade abnormt mycket att göra. Det hela var mycket mystiskt. Tills det slog mig hur mycket tid jag verkligen lade på att göra saker som jag egentligen inte uppskattar speciellt mycket (läs: såg på tv).

Det var då jag blev en aktiv konsument. Den nya förbättrade uppdateringen av mig själv. D gav det hela en vecka. Nu har det gått två. Jag vann!!

Och det är faktiskt slående hur mycket fritid jag verkligen har. Min självbild som den jättestressade studenten har visserligen fått sig en törn, men det kan jag leva med. Jag har tid att läsa skönlitteratur och jag har börjat gå på spinning igen. Jag har tid att ringa till A två gånger om dagen. Fuck you, Rikki Lake. No more, säger jag dig. No more.