Ett oväntat möte

I helgen sprang jag av en slump på en före detta mycket kär vän i en affär här i stan. Det var oöndligt roligt. För det första slog det mig att jag inte alltid har haft dålig smak när det gäller pojkvänner, vilket man lätt kan luras att tro när man tar sig en titt på några av de stolpskott jag har dejtat.. Just den här var, och är fortfarande visade det sig, ovanligt snäll, rolig och makalöst trevlig. Hade inte D varit med så hade jag nog trillat dit igen tror jag. Okej, kanske inte i alla fall, men jag blev klart betagen av att träffa honom, det ska jag ärligt erkänna.

Det slog mig vidare att det inte är så himla ofta som man hittar människor som man verkligen funkar ihop med. (Nu låter det som att jag försöker legitimera att ha en hemlig affär med honom, men det är inte alls det som är poängen.) Om jag tar mig en snabb överblick över mitt sociala umgänge så kan jag med lätthet se att många av dem enbart kan betraktas som social utfyllnad. Människor som man på något sätt råkat befinna sig i samma miljö eller sociala krets som och som man sedan fortsätter att träffa för att det är smidigt, man tror att man måste eller för att det helt enkelt alltid har varit så.

Det är egentligen inte menat som något klagomål. Ibland är det jätteskönt att umgås med lite lättsamt med folk som man egentligen inte har något känslomässigt engagemeng i. Bara dricka lite öl och prata om totalt meningslösa saker. Det som däremot är synd är när människor som man är genuint intresserad av och bryr sig om försvinner ut i periferin av ett eller annat skäl. I perioder kan jag bli jättedålig på att höra av mig till folk, eller ännu värre, bara prata om mig själv när jag ringer till dem. FÖRLÅT! Jag lovar att jag ska försöka att skärpa till mig!!

Dagens stora nyhet

Ja, jösses. Undrens tid är uppenbarligen inte över. Magnud Hedman har lämnat till högstatusjobb Som expert(?)kommentator på tv för att göra comeback. Igen. Det var inte så länge sedan jag läste att han hade gett upp karrriären för att vara hemmaman och låta storläppade och storbystade hustrun göra karriär. Men nu är han alltså tillbaka inom brittisk fotboll. Jag vet inte om det var för att han tröttnade på hemmalivet eller om den blonda bimbon inte lyckades etablera någon karriär den här gången heller.

Jag är inte, och har aldrig varit, någon stor anhängare av systrarna Graaf. Jag har tyckt mig ana ett visst subtilt hyckleri i deras sätt att vara jättereligiösa och vika ut sig i herrtidningar. I att tro på den äktenskapliga institutionen och ha en massa barn med olika män. Madonna eller hora, bestäm er liksom. Jag vet vad jag röstar på..