Paranoia

Jag har, tretusen år efter alla andra förmodlingen, äntligen insett att musik är som allra bäst genom hörlurar. Det är en mäktig känsla när man inte vet riktigt var basgången slutar och de egna hjärtslagen tar vid.. En ytterligare orsak till min växande hörlursfixering är att de på ett ytterst effektivt sätt stänger omvärlden ute. Man hör det man vill höra helt enkelt. Orkar man inte svara i telefonen, öpnna när det ringer på dörren eller kanske ens svara när sambon jiddrar i bakgrunden så har man det perfekta alibit. "Jag hörde inte över musiken.!" Jag lever på det just nu.

I regelbundna perioder, jag brukar ha en på hösten och en på våren, så utvecklar jag en extremt folkskygg sida. Eller folkskygg kanske är fel ord, jag orkar helt enkelt inte med någon annan än mig själv. Och knappt det. Jag vill bara sitta inne och uggla med min musik, mina tankar och funderingar. Under ett par veckors tid funderar jag igenom allt i mitt liv på det karaktäristiska, neurotiska vis som jag under årens lopp utvecklat till perfektion. För mig innebär "tänka igenom" främst att man går igenom vad man behöver oroa sig över, hur ofta man måste göra det och i hur hög utsträckning. Det här är en process som tar sin lilla tid och en hel del mental energi.

Inom psykologin kallas denna typ av bemästrande av tillvaron för "magiskt tänkande" och är ett av symptomen på att man förlorat verklighetsförankringen och är på väg in en psykos. Detta möter inga argument från min sida. Men att gå från denna insikt till att göra något åt det är en helt annan sak..

Jag har dagar (inte speciellt ofta, tack och lov!) då jag önskar att jag vore mer lik Big Brother-Linda. Det måste vara befriande att inte behöva fundera så mycket över sina handlingars konsekvenser och oroa sig för hur de påverkar alla andra. Att bara följa sina imulser och lita på att det alltid ordnar till slut.

Men gör det verkligen det? Egentligen?