Domedagen är nära

Om ett halvår har jag blivit vuxen. Rent numeriskt sett i alla fall. Som en del i min åldersnoja har jag funderat en del över vad det innebär för mig att vara vuxen. Alltså vad jag rent konkret måste förändra för att passa in i mönstret. Det har varit en nedslående process.

För att ta ett exempel så äter vuxna människor Magnum-glassar. Jag gillar inte Magnum! Jag mår illa när jag äter Magnum. Jag gillar Piggelin!!! Men vuxna människor slabbar inte i sig isglass. Vuxna människor biter lite förföriskt i det tjocka chokladöverdraget. Redan på denna primitiva nivå uppstår alltså problem.

Vidare så läser vuxna människor vuxen litteratur. Jag är inte helt säker på vad det innebär eftersom jag själv är extremt litterärt enkelspårig och jag säger redan nu att jag inte har några som helt intentioner att ändra på den saken! Jag tänker fortsätta plöja igenom mina älskade deckare och bitsk brittisk nutidslitteratur.

Vuxna människor ägnar inte heller många och långa timmar åt att fika. Det är visserligen höga vuxenpoäng på att dricka kaffe, så där håvar jag in en hel del, men annars så ägnar man sig som vuxen åt mer produktiva och väsentliga saker. Som vad, frågar ni er kanske. Vem vet? Jag har inte heller den blekaste aning..

När man är vuxen måste man också lämna sin självupptagenhet bakom sig till förmån för en, enligt mitt tycke, mycket otäckare form av egoism; Den där man oupphörligt måste berätta saker om sin man/pojkvän och sina barn. Men, mind you, inte på det sätt som jag numera talar om D utan på ett sätt som får honom att framstå som fullkomligt perfekt. "Och D han jobbar sååå mycket hela tiden.. jag förstår inte huuuur han orkar. Men det är ju så att han är heeelt oumbärlig på jobbet.." Alltså inte som nu..; "Han hinner fan inte mer än hem förrän han ska vidare till R och spela biljard och dricka öl.."

Det viktigaste av allt, enligt min mycket vetenskapliga och djuplodande analys, hänger samman med ovan nämnda punkt. Yta är allt när man är vuxen!!! Man ska ha perfekt hem, perfekt förhållande, perfekt ekonomi och en utevcklande karriär. Och viktigast av allt, man ska tala om det oupphörligen! För alla som råkar komma i ens väg. Helst ska man väva samman alla punkter i ett och samma samtal. Typ "då sa D att han hade tänkt köpa en Rolex till mig på Alla hjärtans-dag, men jag sa till honom att det behöver du inte alls göra. Nu när jag är framgångsrik chef så kan det nog sticka lite ögonen på mina underställda. Det räcker så bra om jag får en Breitling!" För helst ska man vara ödmjuk också. Låter vuxenlivet lockande? Det tycker inte jag heller..

Förresten..

.. kan jag tala om att det är ganska skumt att få vykort från Edmonton från någon som man inte har en aning om vem i helsike det är..

Stackars, stackars

Det är så jävla synd om folk. Tycker de själva. I dagens Aftonbladet kan man läsa om en stackars underbetald 29-åring som har så dåligt betalt att hon inte har råd att skaffa barn. Nähä. Låt bli då!

Jag vill redan här poängtera att jag inte på något sätt tycker att det är okej att folk får så låga löner att de inte klarar av att leva på dem. Jag vill verkligen inte att Sverige ska förvandlas till ett nytt USA där det krävs tre eller fyra jobb för att betala hyran. Jag är med andra ord ingen moderatslyna, men..

Jag orkar helt enkelt inte med folk som tycker att det är den största tragedin i världen att de inte har råd att yngla av sig. Människor runt om i världen dör av svält och brist på rent vatten. DET är en tragedi. DÄR kan man tala om att bristen på, eller snedfördelningen av, pengar är ett problem av verkliga mått. Men inte då. För Kerstin, 29, finns det inget större problem än att hon inte får föra sina rödlätta och blekfeta gener vidare. Jag tror det är en välsignelse. Är man så självupptagen klarar man knappast av att ta hand om någon annan.